Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

222

dade ett glatt inslag i det underliga, dystra lilla rummet.

Borta i ett hörn hade en järnställning av korslagda stänger hastigt satt upp och försetts med gardiner, bakom vilka funnos ett prydligt tvättställ, rena handdukar och gott om friskt vatten. Boulognes butiker hade tydligen hemsökts för att Marguerites vistelse i rummet skulle bli angenäm i yttre måtto.

Men liksom rummet saknade fönster, saknade det även dörrar. Den enda, som fanns, ledde ut till det stora rummet, och den hade lyfts av sina gångjärn, så att endast den tomma dörrkarmen återstod. På vardera sidan om denna stod en municipalgardist på vakt med påskruvad bajonett.

Chauvelin förde själv Marguerite till detta nya fängelserum.

Hon följde honom — tyst och stilla — utan att ett spår kunde förmärkas av den häftiga sinnesrörelse, som endast en halvtimme förut överväldigat henne, då hon fallit på knä vid den gamle prästens sida och lidelsefullt gråtit ut sitt hjärtas sorg.

Till och med vid åsynen av soldaterna förblev hon till det yttre fullkomligt lugn och likgiltig. I samma ögonblick som hon steg över tröskeln, märkte hon, att dörren blivit borttagen. Hon kastade en snabb blick på soldaterna, som voro där för att bevaka varje hennes rörelse.

Tanken på drottning Marie Antoinette i Conciergerie-fängelset med den dagliga, stundliga förödmjukelse och skymf, som denna ständiga bevakning tillfogat hennes kvinnliga stolthet och blygsamhet, flög plötsligt genom Marguerites huvud. En djup rodnad av fasa spred sig hastigt över hennes kinder, medan en nästan omärklig rysning kom hennes smärta gestalt att skälva.

Måhända fick hon i en blixtlik syn i detta ögonblick en aning om hela vidden av detta förfärliga »antingen — eller», varmed Chauvelin försökte tvinga en engelsk gentleman att draga skam och vanära över sitt namn.