228
— Morbleu! Ha ni då inte en enda svartrock kvar i Boulogne?
— Åhjo, svartrockar ha vi nog! Vi ha ju till och med här i fästningen abbé Foucquet i cellen n:o 6.
— Sacré tonnerre! utbrast Chauvelin med nästan jublande stämma. Han är just rätte mannen! Så snart han blir frigiven, kommer han att fara direkt över till England — han och hans släktingar — och han kommer att bli behjälplig med att utsprida den storartade nyheten om den vittberömda »Röda Nejlikans» skam och vanära! Just den rätte, vän Hébert, Låt honom föras hit nu — för att se brevet skrivas, för att se pengarna överlämnas, ty den komedien skola vi utspela — och giv honom tillsägelse, att i samma ögonblick, som jag ger honom befallning därom, skall han springa över till sin forna kyrka S:t Joseph och ringa Angelus. Den gamle token kommer att bli förtjust, allra helst då han får veta, att han därmed just ger signalen till sina egna systerbarns frigivande. Förstår ni?
— Jag förstår, medborgare.
— Och kan ni få den gamle svartrocken att begripa?
— Det tror jag, medborgare … Ni vill ha honom här i rummet … Hur dags?
— En kvart före sju.
— Ja. Jag skall själv föra honom hit och bevaka honom så att han inte spelar oss några spratt.
— Åh, han gör er nog intet besvär, fnös Chauvelin. Han kommer att bli djupt intresserad av det hela. Kom ihåg, kvinnan kommer också att vara här, tillade han med en handrörelse mot Marguerites rum. De två kunna få stå tillsammans, omgivna av fyra man av ert folk.
— Jag förstår, medborgare. Skola några av oss eskortera medborgare Foucquet, när han går till S:t Joseph?
— Ja, det är bäst att två man gå med. Det kommer att vara mycket folk på gatorna då … Hur lång väg är det härifrån till kyrkan?
