sjungande, med mässingstrumpeter och den stora trumman i spetsen, varma, genomblöta och hesa, men obeskrivligt glada och uppsluppna.
Då detta sorl och oväsen närmade sig, blickade sir Percy för ett ögonblick upp och vände sig därpå till Chauvelin samt sade, i det han pekade på brevet:
— Nu har jag snart slutat.
Den spänning, som rådde i det rökfyllda rummet, började nu att bliva outhärdlig. Det var minst fyra hjärtan därinne, som klappade vilt och med en ångest vilken förtog alla andra känslor.
Marguerites ögon voro med intensiv ömhet fästade på den man, hon så varmt älskade. Hon kunde ej fatta vare sig hans handlingssätt eller hans motiv, men hon kände ett glödande begär att med sin blick upptaga och fasthålla varje linje i hans älskade ansikte. Det var som om hon med denna långa blick ville för evigt säga farväl åt allt hopp om framtida jordisk lycka.
Den gamle prästen hade nu upphört att tumma kulorna i sitt radband. I sitt kärleksfulla hjärta kände han som en återklang av den fasansfulla tragedi, som utspelades omkring honom, och sträckte med faderlig ömhet ut sin hand, fattade Marguerites iskalla fingrar och gav dem en lugnande tryckning.
Men i Chauvelins och hans ämbetsbroders hjärtan rådde den tillfredsställda hämndens jublande fröjd och triumf och på samma gång den förfärliga nervspänning, som föregår en länge väntad avgörande och viktig handling.
Men vem kan väl säga, vad som försiggick i den djärve äventyrsriddarens hjärta, då han nu höll på att bringas till det största djup av förödmjukelse, som det står i en människas makt att uthärda? Vad dolde sig väl bakom den lugna, släta pannan, som alltjämt var nedböjd över den mödosamma skrivningen?
Folkskarorna hade nu hunnit fram till Place Daumont. Några av dem, som gingo i de främsta leden, klevo redan uppför stentrappstegen, som ledde till de södra fästningsvallarna. Sorlet och oväsendet ljödo nu
