Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

36

ett allvarligt samtal ägt rum mellan sir Percy och henne.

Vad hon än kände eller fruktade med hänsyn till de dumdristiga äventyr, som han oupphörligt inlät sig i, så kunde dock ingen av förbundets medlemmar mera trofast bevara sin anförares hemlighet, än vad Marguerite Blakeney gjorde.

Ehuru hennes hjärta överflödade av en gränslös stolthet över hennes make, var hon likväl klok nog att dölja alla sina känslor, utom dem, varmed naturen själv tycktes ha präglat hennes anlete — nämligen hennes strålande lycka och hennes oemotståndliga kärlek. Därför bibehöll hon inför världen det skämtsamma sätt mot honom, vilket karakteriserat hennes tidigare äktenskapliga liv, det godmodiga, lätta förakt, som han på den tiden så beredvilligt funnit sig i och som deras omgivning skulle saknat och frågat efter, om hon alltför plötsligt ändrat sitt uppträdande mot honom.

Inom sig kände hon till fullo, att Percy Blakeneys själ hyste en mäktig och farlig rival till henne — hans vilda, vanvettiga, passionerade kärlek till äventyr. För den var han i stånd att uppoffra allt — till och med sitt liv. Hon vågade icke fråga sig själv, om han även skulle kunna uppoffra sin kärlek.

Två gånger på ett par veckor hade han varit över till Frankrike, och varje gång var hon osäker om hon någonsin skulle återse honom. Hon kunde inte fatta hur det franska Välfärdsutskottet kunde vara nog valhänt att låta den förhatliga »Röda Nejlikan» glida sig ur händerna. Men hon försökte aldrig vare sig varna honom eller bönfalla honom att inte resa. När han förde Paul Déroulède och Juliette Marny över från Frankrike, tog hon emot de båda ungdomarna med hjärtat fullt av idel glädje och stolthet över hans dyrbara liv, som han vågat för dem.

Hon älskade Juliette för de faror Percy utstått, för den ångest hon själv genomgått. Först i dag, mitt i detta underbara solsken, denna jordens, sommarens