Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
37

och himmelens glädje hade hon plötsligt gripits av en vanvettig, överväldigande skräck, ett dödligt hat mot det vilda, äventyrliga liv, som så ofta förde honom bort från hennes sida. Hans älskvärda, skämtsamma svar avhöll henne från att fortsätta med samtalsämnet, medan det glada pratet i hennes omgivning tvang henne att behärska sina ord och sitt ansiktsuttryck.

Men nu kände hon plötsligt ett behov av ensamhet, och det avlägsna tältet med det färggranna plakatet och utroparen i den frygiska mössan tycktes utöva en egendomlig lockelse på henne.

Instinktivt styrde hon sina steg ditåt, och lika instinktivt följde hennes vänner med. Endast sir Percy hade stannat för att tala med lord Hastings, som just anlänt.

— Lady Blakeney, ni tänker väl inte beskydda det där rysliga skådespelet? frågade lord Anthony Dewhurst, då Marguerite nästan mekaniskt stannade några steg från det ensliga tältet.

— Jag vet inte riktigt, sade hon med forcerad munterhet, det är som om det lockade mig. Och jag behöver ju inte se på skådespelet, tillade hon menande och pekade på det enkla plakatet vid ingången till tältet: »För nödens barn i Paris.»

— Det är en vacker dam, som sjunger därinne, och en ryslig mekanisk leksak, som rör sig, sade en av de unga männen i skaran. Det är mycket mörkt och kvavt inne i tältet. Jag blev inlockad dit för mina synders skull och hade mycket bråttom att komma ut igen.

— Då måtte det vara mina synder, som locka mig också just nu, sade Marguerite i lätt ton. Jag ber er alla att låta mig gå in ensam. Jag vill höra den vackra damen sjunga, även om jag inte får se den rysliga leksaken i rörelse.

— Får jag inte följa er, lady Blakeney? frågade lord Tony.

— Nej, jag vill hellre gå ensam, svarade hon litet otåligt. Jag ber er att inte fästa er vid mitt infall