38
utan invänta min återkomst därborta, där de spela så glad musik.
Det skulle varit opassande att envisas. Med en liten nick till alla sina vänner lämnade Marguerite de alltjämt protesterande unga kavaljererna och gick hastigt in genom tältdörren.
En man i teatergranna kläder stod vid ingången och skramlade med en penningbössa.
— För nödens barn i Paris! framstötte han med entonig, snörvlande röst, i detsamma han fick se Marguerite och hennes dyrbara dräkt.
Hon släppte några guldmynt i bössan och gick in i tältet.
Det föreföll mörkt och dystert därinne, då man kom från den varma septembersolens ljus och den livliga, sorlande folkhopen, som trängdes därute på gräsplanen.
En föreställning hade tydligen just nyss ägt rum, ty några lantbor, synbarligen i begrepp att gå ut, dröjde ännu obeslutsamt kvar vid dörren.
Några spridda anmärkningar nådde Marguerites öron, när hon närmade sig, och de små grupperna delade sig för att låta henne passera. Ett par av kvinnorna gapade i häpnad över hennes vackra dräkt, och några andra hälsade med vördnadsfulla nigningar.
Den mekaniska apparaten tilldrog sig genast hennes uppmärksamhet. Hon fann den ej så förskräcklig, som hon väntat sig, endast underlig och löjlig med alla dess små träfigurer i sina besynnerliga, avstannade rörelser.
Hon gick närmare för att kunna se bättre, och lantborna, som stannat kvar, följde efter och undrade om hon skulle göra några anmärkningar.
— Hennes nåd är från Frankrike, viskade en av männen i hennes närhet, hon vet nog, om det verkligen ser ut så där.
— Hon ser intresserad ut, viskade en annan.
