Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39

— Bevare oss väl, sade en bondjänta, som klängde sig fast vid armen på en förlägen ungersven, jag tror minsann de komma för att pungslå oss igen!

På en upphöjd estrad i bortre ändan av ståndet visade sig just nu en smärt gestalt, en ung kvinna, klädd i mörka färger och med en svart spetsschal kastad över huvudet.

Marguerite tyckte, att hennes ansikte föreföll henne bekant. Hon lade också märke till, att hon hade en stor, broderad ridikyl i handen.

Det blev ett allmänt avtroppande, så snart hon uppenbarade sig. Richmondfolket tyckte inte om åsynen av den där ridikylen. De ansågo att deras lätta börsar redan blivit tillräckligt länsade av den enkla underhållningen och fruktade att lockas till ytterligare slöseri.

När Marguerite vände sig bort från den mekaniska apparaten, hade återstoden av den lilla skaran försvunnit, och hon var ensam i tältet med kvinnan i den mörka klänningen och den svarta spetsschalen.

— För nödens barn i Paris, madame, sade den senare, i det hon mekaniskt sträckte fram sin ridikyl.

Marguerite betraktade henne forskande. Ansiktet föreföll henne verkligen bekant och framkallade i hennes minne längesedan gångna dagar i Paris före hennes giftermål. Måhända var det någon ung aktris, som av de fasansfulla händelserna i Frankrike drivits därifrån. Ansiktet var vackert, figuren smärt och elegant, och den uttrycksfulla, sorgsna blicken i de mörka, mandelformade ögonen tycktes avsedd att väcka sympati och medlidande.

Icke desto mindre kände lady Blakeney, besynnerligt nog, en ofrivillig motvilja för denna mörkklädda unga dam. En oförklarlig instinkt, som hon inte skulle kunnat förklara och som hon kände vara oberättigad, sade henne, att sorgsenheten icke var äkta och bönen för de fattiga icke alldeles från hjärtat gående.