Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

40

Hon tog likväl fram sin börs och släppte några guldmynt i den vida ridikylen, i det hon helt vänligt sade:

— Jag hoppas, att ert dagsverke har varit tillfredsställande, madame, men jag är rädd, att vårt engelska lantfolk knyter hårt till om pungen i dessa tider.

Kvinnan suckade och ryckte på axlarna.

— Åh, madame, sade hon med en ton av djup förstämning, man gör vad man kan för sina svältande landsmän, men det är inte lätt att här borta uppväcka sympatier för dem, de olyckliga.

— Ni är naturligtvis fransyska? återtog Marguerite, som lagt märke till att kvinnan talade engelska med mycket utpräglad utländsk brytning men att hon likväl uttryckte sig mycket flytande och korrekt.

— Ja, alldeles som lady Blakeney själv.

— Ni vet vem jag är?

— Ja, vem kan väl komma till Richmond utan att lära känna lady Blakeney till utseendet?

— Men vad har fört er till Richmond i detta filantropiska ärende?

— Jag reser dit, där jag tror mig ha möjlighet att förvärva litet pengar för det ändamål, som ligger mig om hjärtat, svarade fransyskan med samma milda enkelhet, samma sorgsna och nedslagna ton.

Det hon sade var utan tvivel ädelt och osjälviskt. Lady Blakeney tyckte, att hennes innerligaste sympati borde ha väckts för denna unga kvinna — vacker, behaglig, knappt mer än en flicka — som tycktes ägna sitt unga liv åt ett så barmhärtigt och osjälviskt värv. Men trots detta kände sig Marguerite ur stånd att skaka av sig den egendomliga känsla av misstroende, som redan från början gripit henne, och den förnimmelse av overklighet och teater, fransyskans uppträdande först ingivit henne.

Hon försökte därför att visa sig vänlig och deltagande och att dölja den besynnerliga kyla, som hon ansåg vara oberättigad.