Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

50

Med en hastig kastning på huvudet vände hon sig emot honom, färdig att giva ett svar, efter vilket hon hoppades att för alltid bliva förskonad från hans åsyn — då ett välkänt skratt helt plötsligt nådde hennes öron och en långsam, släpig röst hördes yttra:

— Åh, jag försäkrar, luften är i stånd att förgifta en! Ers kunglig höghet, jag bönfaller er, låt oss vända ryggen åt dessa helvetets portar, innanför vilka de förtappades själar skulle känna sig mera hemmastadda än er ödmjuke tjänare.

I nästa ögonblick hade hans kunglig höghet prinsen av Wales, tätt följd av sir Percy Blakeney, inträtt i tältet.




VII.
EN INBJUDNING.

Det var verkligen en säregen situation, detta oväntade sammanträffande mellan Percy Blakeney och den forne ambassadören Chauvelin.

Marguerite betraktade sin man. Hon såg honom rycka på sina breda axlar, då han först fick syn på Chauvelin, och på sitt vanliga likgiltiga, godmodiga sätt blicka ned på den tyste fransmannens hopsjunkna gestalt. De ord hon haft för avsikt att uttala kommo aldrig över hennes läppar. Hon väntade på att få höra, vad dessa två män skulle säga till varandra.

Hennes medfödda takt, hennes vana att, som en världsdam ägnar och anstår, rätta sig efter sällskapslivets fordringar gåvo henne tillräcklig sinnesnärvaro för att göra den erforderliga, djupa bugningen för hans kunglig höghet.

Men prinsen glömde sitt vanliga chevalereska sätt, så fängslad var han av scenen framför sig. Även han