Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
59

undra sig över, att demoiselle Candeille var utsatt för svår sömnlöshet under påföljande natt.

Hon tordes ej återvända till Frankrike — hon var befalld att lämna England! Vad skulle hon väl taga sig till?

Detta var just tre dagar före den händelserika Richmond-festen och tjugufyra timmar efter det att ex-ambassadör Chauvelin landstigit i England.

Candeille och Chauvelin träffades kort därpå i »Cercle des Jacobins Français» vid Soho Street Och den fagra Désirée befann sig nu installerad i Richmond aftonen efter festen med den angenäma känslan av att lyckan ej alldeles hade övergivit henne.

Ett enda samtal med medborgare Chauvelin hade varit nog för att bringa den ostadiga gudinnan tillbaka till demoiselle Candeilles tjänst. Ja, än mer, den unga aktrisen såg nu framför sig intriger, dramatiska situationer, vågsamma små tillfällen till hämnd — vilket allt var som manna och honung för mademoiselle Désirée.

Hon skulle sjunga i en av Englands elegantaste salonger; det var mycket angenämt. Prinsen av Wales skulle höra och se henne! Detta öppnade ett perspektiv av underbara möjligheter.

Och allt vad hon hade att göra var att spela en roll, henne tilldelad av medborgare Chauvelin, att uppträda precis så som han föreskrev och uträtta, vad han önskade! Nåväl, det var lätt nog, eftersom den roll hon skulle spela synnerligen väl lämpade sig för hennes läggning.

Hon såg sig kritiskt i spegeln. Hennes kammarjungfru, Fanchon — ett litet franskt hittebarn, uppfiskat i ett fattigkvarter i Soho — hjälpte henne att lägga tillrätta en vilsekommen lock, som visat sig upprorisk mot kammen.

— Och nu halsbandet, mademoiselle, sade Fanchon med undertryckt hänförelse.

Det hade just nyss anlänt med ett bud — där låg det