Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

60

på toalettbordet i ett stort saffiansfodral, som nu stod öppet och blottade sitt bländande innehåll.

Candeille vågade knappt vidröra det, och ändock var det till henne det var sänt. Medborgare Chauvelin hade bifogat ett så lydande brev:

»Medborgarinnan Candeille behagade emottaga denna gåva från Frankrikes regering såsom erkänsla för gjorda och kommande värdefulla tjänster.»

Brevet var undertecknat med Robespierres egenhändiga underskrift och därjämte Chauvelins. Saffiansfodralet innehöll ett juvelhalsband, värt en kunglig förmögenhet.

»För gjorda och kommande värdefulla tjänster.»

Och där voro löften om ytterligare belöningar — en plats inom Comédie Françaises hänförande värld — en praktfull fest med processioner och ståt och med medborgarinnan Candeille föreställande Förnuftets gudinna — föremål för det hänförda Paris’ beundran! Och detta allt i vedergällning för utförandet av en roll — enkel och lätt — utstakad för henne av Chauvelin!

Hur underbart! Hur oförklarligt!

Candeille tog halsbandet i sina darrande händer och såg tankfullt på de ovärderliga juvelerna. Hon hade sett dem förut, för länge, länge sedan — kring halsen på hertiginnan de Marny, i vars tjänst hennes mor hade varit. Hon själv hade som barn ofta tittat på och beundrat den ståtliga damen, som föreföll som en underbar fe från en värld, helt och hållet olik den, i vilken den stackars lilla kökspigan levde.

Huru underbara äro icke lyckans växlingar! Désirée Candeille, köksans dotter, skulle nu uppträda i sin forna matmoders juveler! Hon antog att de konfiskerats, då den sista Marny — dottern Juliette — flytt från Frankrike — konfiskerats och sänts till henne, Candeille, som belöning eller som mutor!

I vilketdera fallet tog hon med glädje emot dem. Aktrisens fåfänga var tillfredsställd. Hon visste, att Juliette Marny var i England och att hon skulle träffa henne i afton hos lady Blakeney. Efter all den hög-