Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
75

Liksom en stor hund, som nyss tagit sig en lur, rätade nu sir Percy upp sin långa rygg och sträckte på sig till sin fulla längd.

— Nej, men se! sade han muntert, min alltid värderade vän från Calais! Er ödmjuke tjänare, min bäste herre! Det tyckes mig, som om det alltid vore oss förelagt att på ett angenämt maner diskutera angenäma saker med varandra — — Ett glas punsch, monsieur — hm — Chauvelin?

— Jag måste be er, sir Percy, sade Chauvelin bistert, att behandla denna sak med passande allvar.

— Allvar passar aldrig i ett glatt lag, sir, sade Blakeney, i det han artigt kvävde en gäspning, och i damers sällskap är det högeligen opassande.

— Skall jag förstå det så, sir Percy, sade Chauvelin, att ni är villig att bedja mademoiselle Candeille om ursäkt för de förolämpningar, som ha tillfogats henne av lady Blakeney?

Sir Percy sökte åter kväva den tröttsamma lilla gäspning, som alltid tycktes besvära honom, när han önskade vara allra mest artig. Så knäppte han bort ett dammkorn från sitt snövita spetskrås och stack sedan ned sina långa, magra händer i fickorna på sin vita atlasbyxor. Till slut sade han med sitt mest godmodiga leende:

— Sir, har ni sett det sista modet på halsdukar? Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på det nya sätt, varpå vi i England knyta en knut av en spetskantad kravatt.

— Sir Percy, genmälde Chauvelin med kraft, eftersom ni inte vill framföra den ursäkt till mademoiselle Candeille, som hon har rätt att fordra av er, är ni då villig till att vi två korsa våra värjor såsom två män av ära?

Blakeney skrattade på sitt vanliga, en smula förlägna sätt, ruskade på hela sin väldiga gestalt och blickade från sin höjd av sex fot och tre tum ned på ex-ambassadör Chauvelins lilla mörkklädda person.