Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

76

— Frågan är, sir, sade han långsamt, skulle vi då vara två män av ära, som korsade våra värjor?

— Sir Percy — —

— Sir?

Chauvelin, som ett ögonblick tycktes nära att förlora självbehärskningen, gjorde nu en kraftig ansträngning för att återvinna sitt lugna, lediga sätt och sade därpå lugnt:

— Om den ene av oss är feg nog att undandraga sig striden, så är naturligtvis —

Han avslutade ej meningen, utan ryckte blott halvt föraktfullt på axlarna.

På den andra sidan om dörren hade nu en liten skara av de övriga gästerna samlats, ditlockade av de högljudda och vredgade röster, som hördes inifrån den lilla boudoaren. Man hade dessutom börjat sakna värdens och värdinnans närvaro ute i de stora salongerna. Och hans kunglig höghet hade man heller icke sett under den senaste kvarten. Liksom flugor, som lockas av ljussken, började en del av lady Blakeneys gäster — en och en eller i små grupper — att finna vägen till det rum, utanför vilket den höge kunglige personen hade stannat.

Eftersom hans höghet stannat i själva dörröppningen, kunde naturligtvis ingen överskrida tröskeln, men alla kunde se in i rummet och iakttaga de olika medagerande i den lilla komedien.

Det var tydligen en tvist, som uppstått mellan det franska sändebudet och sir Percy Blakeney, och den förstnämnde tycktes taga saken på djupaste allvar, medan den senare däremot endast föreföll artigt uttråkad. Intresserade och muntra anmärkningar flögo från alla håll. Skratt och sorl och tanklöst prat bildade ett surrande ackompanjemang till den dialog, som fördes av de båda männen därinne.

Prinsen av Wales, som dittills tydligen önskat hålla sig utanför tvisten, steg nu plötsligt fram i rummet och gjorde sin höga ställnings auktoritet gällande mellan de båda motståndarna.