Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
85

— Om det passar mig? Jo, sir, ingenting kan passa mig bättre. Märkligt kallar jag det … förbaskat märkligt … Jag undrar bara, tillade han i blid ton, vad som kom er att tänka på Angelus-ringningen.

Alla skrattade åt detta, kanske litet respektlöst.

— Åh! fortsatte Blakeney glatt, nu minns jag … Tänk att jag höll på att glömma att när ni och jag senast träffades, sir, hade ni nyss inträtt eller stod just i begrepp att inträda i det andliga ståndet … Åh, så väl tanken på Angelus-ringningen passar ihop med er prästerliga dräkt … Jag minns att den klädde er utmärkt, sir …

— Skola vi fortsätta och bestämma villkoren för striden, sir Percy? avbröt Chauvelin sin motståndares stickord och sökte dölja sin irritation bakom en oberörd och reserverad mask.

— Valet av vapen, menar ni, inföll nu hans kunglig höghet, men jag trodde det redan var bestämt, att det skulle bli värja.

— Ja, ers höghet, medgav Blakeney, men det är åtskilliga småsaker i samband med denna märkliga duell, som äro av största vikt. Har jag Inte rätt, monsieur? Mina herrar, jag vädjar till er. På min ära, man kan aldrig veta … Min värderade motståndare här önskar måhända, att jag skall slåss med honom, klädd i gröna strumpsockor, och jag vill kanske, att han skall bära en röd blomma i knapphålet.

— »Den Röda Nejlikan», sir Percy?

— Ja, varför inte, monsieur? Den skulle ta sig riktigt bra ut mot den svarta färgen på den prästerliga dräkt, som jag har hört, att ni ibland anlägger i Frankrike. Och när den är vissnad och död, skulle ni finna att den efterlämnade en överväldigande stark doft i era näsborrar, mycket starkare än rökelse.

Ett allmänt skratt hälsade dessa ord. Det hat, som varje medlem av den franska revolutionsregeringen — ex-ambassadör Chauvelin naturligtvis inbegripen — hyste mot nationalhjälten, var välbekant.