110
det varit omöjligt att svara i en så lugnt vardaglig ton. Inte ens den svagaste skiftning förråder hennes spänning och skräck.
— Tack, det var bra, säger Georg och tillfogar efter ett ögonblicks uppehåll: det är besynnerligt vad jag känner mig trött och förbi. En misstanke oroar honom, det är tydligt.
— Ja, jag kan förstå det, säger jag.
— Hur så? med en vaknande oro.
— Jo, eftersom du somnade. Men det kanske var mitt fel, eftersom jag började läsa upp en ledare. Jag ber så mycket om ursäkt. När du började snarka upphörde jag emellertid genast.
— Hur länge har jag sovit?
Jag ser på klockan och gör en snabb beräkning: — En kvart, min gosse.
— Nu ska vi dricka kaffe, säger Helena. Vi skulle ha gjort det för länge sen, men vi ville inte störa dig. Snälla Rakel, skulle du vilja säga till därute?
Jag gick och fann Niklas i köket, talande bönligt med den gamla, som såg förskräckt ut.
— Jojo, sade hon, nu är det slut med vysslandet, sa han som spräckte läppen.
Jag gav Niklas en vink, och han tog pumpan från spisen. Därpå fortsatte jag in till Elias, det var inte med lätt hjärta jag öppnade dörren till hans rum.
Han satt i sin skrivstol med ansiktet gömt i sina händer. — Det är över nu, Elias, sade jag.
