137
medger, att jag lyckades illa denna natt, är jag då glad, att jag hellre teg än försökte med min visdom. Det föll mig in, hur rätt Elias haft häromdagen. Han hade frågat mig efter min livsåskådning, jag hade svarat: det är ingenting annat än detta, att man ska vara snäll. Och då hade han sagt, att med den tron skulle jag komma till korta, att det behövdes en större visdom och en tro, som lyste upp det svåra livet. Om du komme i beröring med fattiga, olyckliga själar som jag, hade han sagt, då skulle du förstå att snällhet är ingenting och filosofi är ingenting, vi behöver Guds hjälp.
— Om du skulle resonera med Elias, sade jag till Eva.
Hon ville protestera, men jag avbröt henne.
— Jag menar inte att du skulle berätta honom något. Men, ser du, jag kan så lite hjälpa. Och han vet hemligheter, som jag inte vet. Han hör till den värld,där anden är allt och kroppen icke mer än en klädnad. Kroppen kan gå förlorad, det är hans tro, och anden triumfera.
Jag kunde egentligen inte förstå, varför detta mitt förslag var henne så emot. Hon var visserligen en fullkomlig hedning, men hon kunde inte vara kristendomsfientlig, eftersom hon ingenting visste om denna tro. Allt vad hon sett av kristendomen var några katolska mässor, för henne var det rökelse, vaxljus, hymner, dem man icke förstod.
