Sida:Den namnlösa.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

143

första mötet mellan Elias och Helena. Men jag förmodar det var ingenting att se. Jag var ganska glad, att det var Niklas’ dag att gå i kyrkan och inte min, ty säkerligen hade jag inte ens kunnat hållas vaken av spänningen att få höra, ifall Elias ännu trodde på Gud. Men jag ville åtminstone, att om inte jag, så skulle Helena höra det.

Det var inte längre så lätt att gå till folk och säga dem vad som helst, sedan man nu tänkte sig att leva vidare. Men så kom jag ihåg, att Helena hade trasslat och ljugit så mycket för mig om Georg, och att hon nu visste, att jag visste det. Och det gav mig en smula övertag.

— Helena, sade jag, sedan jag letat rätt på henne i vardagsrummet, följ med Elias upp till kyrkan i dag. Man kan ju förstå hur han har det, låt honom känna, att ditt hjärta är med honom, efter den upptäckt han fick göra i går. Just där­för att du så sällan går i kyrkan, så ska han förstå, att du har en särskild mening med det, 0m du går upp med honom just i dag. Och det ska göra honom gott.

— Jag vet inte om jag kan för middan, svarade hon. Och för resten frågar han inte det bittersta efter vad jag gör eller inte gör.

Jag hade väntat detta svar, och jag försäkrade, att jag skulle sköta om hennes plikter, en för­säkran, som hon upptog med ett misstroget leende. — Och vad angår fråga efter, tillade jag, lite känslighet för hur man gör eller inte gör, det