186
Då jag sagt godnatt och kysste henne, sade hon dock: — Blir du länge borta?
— Varför frågar du det?
Hon sköt mig ifrån sig med en liten obönhörlig rörelse hon hade ibland. Jag hade sårat henne. — Jag tänkte på din nattsömn, sade hon.
— Jaså. Ja, inte kommer jag förrän tre. Men då måste jag komma för att göra upp eld i spisen och laga mat.
— Är du alldeles tokig? Klockan tre. Hör det till er religion?
— Ja, det gör det. Och den får du lov att respektera, sade jag, nästan förolämpad å familjens religions vägnar.
Det var en natt utan stjärnor, så mörk, att jag måste treva mig fram över gården. När jag kom in i bodens svarta mörker, glimmade något emot mig, som jag först trodde vara en enögd katts öga, men det var Georg, som stod här i kylan och rökte en cigarrett. Han gick bort och kastade ut den i snön och följde mig så in till Niklas trånga kammare. En liten lampa kastade ett svagt ljus över de nakna, grova timmerstockarna, brädfodring och tapeter funnos ej. Men Georg hade hängt upp en fårskinnsfäll över sängen att ta emot draget. Niklas låg väl påhöljd i sin utdragssoffa, jag såg på hans nervösa oro att han var plågad. Georgs ordinationer gåvo vid handen att där var fara å färde. Jag kände mig helt beklämd,
