187
Så gjorde vi upp om avlösning vid tretiden och Georg sade: — Sköt väl om honom, det kanhända lönar sig. När han gick väste Niklas mödosamt fram : — Herr döktorn, kom i håj, att det är ja, söm ska väcka herr kyrkoherden, för han ha allti sagt, att det är ingen mer än mig han litar på te å inte försöva se.
— Vet du Niklas, svarade Georg, far är redan uppstigen — Elias hade inte gått och lagt sig än — hans lampa lyser. Så gick han, Niklas dåsade av, och allt medan jag ordentligt skötte honom efter Georgs föreskrifter, föll jag i tankar om ett och annat.
Kring vad skulle mina tankar kretsa, om inte kring dem därinne i det stora huset. Genom att sitta här med Niklas vid dödens port hade jag fått dem på en smula avstånd och såg dem med mera klarhet. Det föll mig alls inte in, denna julnatt vid dödens port, att känna någon ängslan eller ansvar för de två däruppe i övervåningen, som jag lämnat ensamma. Låt vara att jag skapat situationen, det var deras sak allena att begagna den, övervinna den. Jag hade ingen önskan att få veta huru, ville inte ha några förtroenden. Ty ingen tystnad, ingen lögn kunde ju dölja eller ingen ärlighet förändra den morgondag, som steg ur natten. Och såvitt jag skulle leva, som Georg höll för troligt, så finge jag alltid anledning att leva med i den fram-
