229
lästiden, den gången blev han min vän och jag hans. Han var mig alltid tillgiven och tjänade mig, men det är inte bara det som far och jag menar med att han gav sitt liv för sin vän. För han gjorde det verkligen i bokstavlig mening. Då det gällde, tvekade han inte att utsätta sig för en livsfarlig förkylning för att hjälpa mig, då jag var i nöd. Han såg, att det brådskade att komma mig till hjälp, och då förspillde han ingen tid med att ta på sig rock och skor. Så gick det till, och nu vet alla hur det hänger ihop och behöver inte tvivla eller fråga vidare.
Därpå hälsade han Niklas med hatten och gick genom den gapande massan nerför kyrkogårdsgången. Alla vände sig som på kommando och sågo efter honom, där han gick. Sångkören glömde att sjunga, fast den just stått till reds, och ingen tänkte på att påminna den. Till och med ringmästaren uppe i tornet måste ha följt med vad som skett därnere, ty klockorna förblevo stumma, och Elias lyckades först efter flera fåfänga försök fånga hans uppmärksamhet och återkalla honom till hans plikt.
Det var klockornas djupa svep av toner över oss alla, som bröt spänningen och avslutade begravningsakten på hävdvunnet sätt.
Underligt ändå med Georg. Här hade han stått upp för att hedra Niklas’ minne och bekänna sin tacksamhetsskuld, såsom varje hederlig människa alltid måste göra. Han måste veta, att
