252
— Jag talade med Niklas många gånger och klarlade för honom att en så gammal människas prat var ingenting att fästa sig vid. Och det förstod stackars Niklas utmärkt bra, sade han.
— Ja, men far, kan far verkligen tro att han inte led ändå, sade Georg, som om han inte tröstat sig på samma sätt som Elias, innan jag upplyste honom om sanningen. I själva verket pinades han så, att han ofta ville gå i brunnen. Elias ville inte tro att det varit så farligt, vilket förargade mig.
— Ja, om jag skulle stannat, sade jag, så hade jag kanske också gått i brunnen. Man vet, att man inte ska fästa sig vid elakhet, men den tränger genom alla pansar.
Det berörde Elias obehagligt, att jag talade om att resa. Han var inte van vid och tyckte inte om folk, som tillspetsade en situation, man skulle stanna, tåla, tiga. Man skulle lyda. Men han tog väl för givet ändå, att han hade mig under väldet av sin auktoritet, om han ville bruka den.
— Jag tror inte du reser, Rakel, sade han litet beskyddande med ett halvt leende mot mig.
Men jag förklarade, att jag inte hade lust att stanna. Det föreföll mig inte trevligt mer att vara värdinna för en socken, som genast trodde om mig, att jag stal.
— Inte lust, sade Elias. Du säger det, som om du tyckte, att det vore ett skäl att dra fram.
