253
— Ja, sade jag, det tycker jag att det är. Ett alldeles avgörande skäl.
— Jag tror inte du menar det, sade Elias ännu i den litet överlägsna och beskyddande tonen. Du har lärt bättre, du vet att det betyder inte det minsta om en sak är lätt eller tung, ja för tung, att utföra eller om den är trevlig eller vedervärdig, man gör den ändå, om det är rätt att göra det.
— Jo, jag menar vad jag säger, svarade jag, desperat över att inte bli tagen på allvar. Jag tycker inte man ska göra något annat än det, som förefaller lätt, därför att man har en hjärtlig lust till det.
Elias’ ansikte mörknade. Han började förstå att jag menade denna hädelse. Georg, som varit på väg ut, antagligen emedan han uppgivit hoppet att komma någon vart med fadern, vände vid dörren och slog sig högst intresserad ner för att lyssna till vårt samtal.
— Dina handlingar motsäger dina ord, sade Elias.
— Vad menar du med det? frågade jag, något försåtligt.
— Jag menar att jag sett några vackra handlingar av dig.
— Och du tror inte att det lilla goda jag kanske gjort, det kan jag ha gjort av en hjärtlig lust därtill? Måste det vara mig vedervärdigt att göra en god gärning? Fy Elias!
