254
Men jag kunde inte låta bli att skratta över denna uppenbarelse av hans tanke om mig. Den gamla, stygga gumman, hon satte ändå ord och handlingar i rörelse omkring sig!
Georg instämde i mitt skratt, medan Elias blev alltmera allvarlig.
— Är du säker på att du inte skryter, faster Rakel? sade han. Eller är du verkligen så god?
— Ja, så god är jag. Eller så dålig, som Elias menar. Plikter som jag avskyr dem får man mig inte att fylla. Vill Gud jag ska ta upp dem, så får han ge mig först en brinnande lust till dem. Detta blev för mycket för Elias, han reste sig upp, som om detta varit ett sista medel att vinna auktoritet över mig.
— Jag får åtminstone be dig, sade han, att du inte låter dessa minst sagt farliga läror bli kända vidare.
— Var lugn, Elias, sade jag, det är inte till mig, som tagit en sparbanksbok, som din församling kommer och söker själabot.
— Nej, naturligtvis inte, sade han en aning högdraget, som om han menat, hur kunde det falla den in, oavsett sparbanksboken. Och det är verkligen en lycka. Jag undrar just ifall jag själv lärde ut den läran och sprang ifrån en plikt, då jag förlorat lusten på den, hur många män i församlingen som skulle gå från sina hustrur och hustrur från sina män? Det har du kanske inte tänkt på, emedan du aldrig varit gift.
