255
— Hur många frågar du? Inte så många. Men de skulle gå, som borde gå, sade jag, besluten att löpa linan ut. Dessutom hade jag lust att pina honom litet. Varför hade han inte kunnat trösta henne, som jag mött? Jag började förstå det nu.
Vi sågo varandra ett par ögonblick in i ögonen, så som syskon just aldrig bruka göra. Så måste jag ändå vika och sänka min blick. Varför? Kanske emedan han just nu var allvarligare än jag, emedan det vi talade om rörde honom djupare än mig, emedan han satt in sitt liv på sin tro och stod och föll med den. Emedan hans själ icke kände till likgiltighet och utjämning och trötthet som min.
— Ah, tror du inte, tror ni inte, sade han och inneslöt Georg i sin förkastelsedom, vilket sårade mig och genast gjorde mig förhärdad igen, att jag känner igen förvirringens ande i dina ord. Minns du, Rakel, att vår barnjungfru brukade visa på en gubbe, som var son till en vars far var råmärkesflyttare. Vi fick lära, minns du det, att ingen var så stor brottsling som en sån. Och därför att det brottet gick ut över mer än ett släktled så satt det också kvar på följande generationer.
Jag satt nu och väntade, att han skulle fullfölja liknelsen och kalla mig för en råmärkesflyttare i andlig måtto, men han ansåg väl att den konklusionen fick jag göra själv.
