299
Georg till Eva, ty, sade han, hon får aldrig lämnas ensam mer.
Georg lydde och gick. I förbifarten stannade han hos mig och viskade hastigt: — Släpp honom inte ensam med far eller mor eller gumman.
Han var dödsblek, och hans gossansikte hade blivit gammalt, med djupa fåror.
— Jag vet inte, svarade jag på Ihms framställning till mig, om det blir så lätt att skicka Georg, men jag kan alltid lova att försöka.
— Nej, sade Ihm, det tror jag visst inte. Men det måste ske, det är nödvändigt att han kommer. I nödfall får jag tala med föräldrarna, men man drar sig för att tala med föräldrar ibland.
— För all del, sade jag, det får endast bli i nödfall. Men törs jag fråga. Har inte professorn vunnit sitt syfte med detta besök?
— Nej, det är just det jag inte har, sade Ihm och såg bekymrad ut. Han har inte kunnat förmå sig att vara helt öppen och ärlig mot mig. Jag har talat med honom halva natten utan att få bukt med honom. En annan sak är, att jag tror mig förstå ändå, på vissa tecken, på vissa förstulna frågor han gjort mig. Och det måste jag säga er, sade han, lade ner sin gaffel och såg på mig så uppriktigt mänskligt bedrövad, att jag blev både skrämd och rörd, mest skrämd kanske, att är det så med honom, som jag misstänker, då undrar jag inte alls över, att han värjer sig som för döden att få min bekräftelse på sina
