305
— Det har varit den stora händelsen här, medan du varit borta, sade hon. Du lät väl Helena oförtydbart förstå, att du insåg hur stiligt det var av henne?
Jag stammade: — Stiligt? Helena?
Eva blev så indignerad hon orkade bli.
— Du kanske inte ens förstår det?
— Nej, sade jag, men du ska nog inte tala så mycket, Eva. Ihm, jag menar professorn, har förbjudit det.
— Nonsens, sade hon, så länge jag orkar så. Och jag blir inte så trött utav det. Georg har räknat ut, att det är därför att det är precis det enda min kropp har att göra, att röra på käkarna och stämbanden, nu sen jag ingenting annat äter än de här druvorna. För resten kan jag inte begripa varför folk bråkar med mat, men det måste ju vara så.
— Tänk, sade hon, sedan jag givit henne att dricka och hjälpt henne litet tillrätta i bädden, att jag inte varskodde dig om detta i går kväll. Men man kan inte tänka på allting, man är inte mer än människa. Ser du, det är Helena, som genomdrivit det här hos gumman och de andra. Ingen ville detta, gumman ville ha pengarna kvar, Georg ville ha dem för att fara till Koblenz och Elias ville framför allt vörda ålderdomen och inte upplysa socknen om att gumman ljugit på dig. Men hon gav sig inte. Det har naturligtvis för Helena varit en konflikt med loja-
20. — Wägner, Den namnlösa.
