Sida:Den namnlösa.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

306

liteten mot modern. Och vilken övervinnelse att gå till Elias och säga efter fjorton år eller hur mycket det är: detta vill jag.

Det slog mig nu, när jag tänkte närmare på saken, att Helena blivit stående, sedan hon be­rättat detta och sett på mig, alldeles som om hon väntat på något: hänförelse, förvåning eller kanske tacksamhet. Ja, jag mindes, att jag undrat, och i nästa ögonblick glömt det: vad är det hon vill, hon har ju fått sin silvertvål och sina tandborstar.

— Det var ju fatalt, kära Eva, sade jag, men jag ska försöka rätta till det vid tillfälle.

— Nej, inte vid tillfälle utan genast.

Och sannerligen, jag fick lov att gå ner till Helena och ta upp ämnet och skaka hand med henne för det hon gjort för min skull. Men Helena var mörk och ville icke alls vidgå att hon gjort något eller gjort det för min skull. Hon hade uteslutande tänkt på Niklas’ minne.

— Du förtjänar för resten inte att man hjälper dig, sade hon sedan med hänsynslös inkonsekvens. Vill du nu, att Elias ska dementera, att du suttit i häktelse i Malmö?

Och när jag kom upp, var Eva fortfarande miss­belåten med mig, hon också. Hon menade, att jag försuttit ett tillfälle, vilket ju kunde vara sant, men jag svarade att alla tillfällen kan man inte begagna. Hon sade, att jag kanske kunnat vinna Helenas tillgivenhet, om jag skött henne