307
rätt, men jag hade inte särskild lust, jag orkade inte, ville inte, gjorde inte med den.
— Ack ni friska, sade hon förebrående, vad ni slarvar med era tillfällen. Om jag vore frisk, då skulle jag samla in människor i min lada, jag skulle aldrig få nog många.
— Ja, sade jag avväpnad av hennes rörande viktighet, det är nog sant. Jag accepterade ödmjukt hennes omdöme om mig, ja, gav henne champagne för att hon skulle orka att läxa upp mig vidare.
Och stimulerad av champagnen, fortfor hon att ligga och tala om oss alla, som om vi varit barn hon måste lämna, talade endast med avbrott för de ögonblick, då jag måste badda hennes tinningar med eau-de-cologne, flytta henne eller kuddarna och överhuvud åstadkomma dessa små förändringar i oföränderligheten, som voro den enda lisa hon kunde få.
Då jag frågade, om hon inte ville upp och sitta i sin länstol ett tag, svarade hon att det måste hon spara till klockan fyra, ty då kommer Elias upp och försöker frälsa mig, och då måste jag sitta, annars tror jag han lyckas.
— Vad för något?
— Jo, det har han börjat med sen du reste, då det plötsligt gått upp för honom, att jag snart skall dö. Nog är det väl snällt, fast så lönlöst. Mig voro egentligen dessa omvändelseförsök emot, som lönlösa och hopplösa. Jag måste
