genom frun, att allt är lyckligen över. Hon kom just däruppifrån nu, från herr doktorns rum.
Nå det var ju just likt detta huset. Helena, som naturligtvis vet, hur lytt det är mellan de båda rummen, hade hållit sig inne hos Georg för följa anfallet, och så hade hon fått höra vad som sedan sagts mellan de båda unga. Vad hade hon hört, vad tänkte hon sig? Jag blev så orolig, att jag alldeles glömde gamla frun, men i detsamma kom hon tillbaka med de brända skorporna och blev mycket glad, då hon fick se Niklas. Högtidligt gick hon bort till spannen, där köksavfallet samlades för svinen, och sade:
– Ja, den här vägen går husets välstånd. Vad är du för en snöping, som varken kan göra karl- eller kvinnosysslor?
Niklas blev alldeles blek, ja så blek, förmodar jag, som jag själv nyss. Men han svarade inte ord, och i detsamma kom Helena ut i köket.
– Kyrkoherden är hungrig, sade hon, vi får skynda på. Skulle inte mor vilja gå och duka? Gumman försvann, och Helena gick lugnt in i skafferiet för att skära bröd och lägga upp smör. Hon hade icke sett på någon av oss.
– Niklas, sade jag, vad ville du helst göra nu?
– Gå i brunnen, fröken, så känns det.
– Vänta ett ögonblick så går jag med.
Men vi fingo icke utföra vår föresats i fred, ty detsamma kom gamla frun tillbaka, nu med ett etui i handen och några handdukar över armen.
6. – Wägner, Den namnlösa.
