ovillkorligen tillbaka på medeltidens alkemi och dess guldmakarkonst. Nu förhåller det sig visserligen så, att de s. k. grundämnenas absoluta olikhet måste tillsvidare fasthållas i den praktiska kemien: men å andra sidan uppstår en allt fastare öfvertygelse om att denna ståndpunkt blott är provisorisk, och hypotesen, om materiens enhet är icke längre endast filosofernas dröm utan har genom nyare erfarenhetsrön blifvit bragt till en viss grad af sannolikhet. Mendelejeffs första afhandling om grundämnenas serier eller egendomliga gruppering väckte i början ingen vidare uppmärksamhet; han uppställde de kemiska grundämnena i serier och fann motsvarande grupper af påfallande regelmässighet i atomvikterna och de därmed förbundna öfriga egenskaperna, som nödvändigtvis ledde tanken hän mot ett djupare sammanhang. I de uppställda serierna funnos dock flera luckor, men Mendelejeff fyllde utan betänkande dessa luckor, hvilka funnos i nämnda serier — han tänkte som Leverrier, att hittills obekanta kemiska element måste finnas, hvilka skulle fylla tomrummen i serierna. Vid sista naturforskarmötet i Kristiania år 1886 föreslogs Mendelejeffs system såsom grundval för den kemiska undervisningen: dess betydelse erkändes af alla, men man trodde, det vore för tidigt att bruka det såsom grundval, åtminstone för den elementära undervisningen. Så vidt man vet, hafva hitintills
