upptäckts trenne ämnen, hvilkas förefinnande blifvit af Mendelejeff förutsatt, och dessa ämnen med sina förbindelser hafva funnits äga de egenskaper och den atomvikt, som Mendelejeff förutsagt. Professor Julius Thomsen i Köpenhamn har, i en med anledning af reformationsfesten 1887 utgifven, mindre skrift om materiens enhet, framlagt en kort och klar öfversikt af hvad man kunde kalla den moderna alkemiens ståndpunkt; både erfarenhet och tänkande tvinga oss att antaga ett grundämne, som i sina olika koncentrationer eller aggregationer bildar hela kedjan af element. Det tyckes vara ett ämne, ännu enklare och mindre sammansatt än väte, och antagligen har det en lägre atomvikt. De töckenmassor i himlarummet, af hvilka världarna tyckas vara danade, hafva vätets spektrallinjer; både i dem och i solen synes det — såvidt man törs draga slutsatser efter linierna i spektrum — som om där funnes ytterligare ett annat, på jorden okändt ämne, som kanhända är detta urelement. Längre än till förmodan och sannolikhet har man i dessa frågor icke kommit; men kemisternas iakttagelser och de astronomiska spektralanalyserna möta här filosofiens förutsättningar.
Upptäckten af naturkrafternas enhet tillhör vårt århundrade. Robert Mayer, Joule, Kolding, Thomsen och Helmholtz hafva grundlagt denna lära, som i sina hufvuddrag redan framträder såsom tydlig för oss,
