27
han undersöker, han erkänner öppet, att de mekaniska och fysiska krafterna omöjligen kunna förklara lifsyttringarna, och lian går tillbaka till Aristoteles’ uppfattning, att allt lif är af psykisk art och att lifvets väsen måste sökas i det själiska; icke blott djuret utan också växten har en själ. Han förklarar utan många förbehåll, att darwinismen blott bedragit de förväntningar, man i början ställde på den, och kan betecknar uttryckligen den darwinistiska descendensläran såsom »dogmatisk». Klyftan mellan det lefvande och det döda, det organiska och det oorganiska, kvarstår fortfarande.
Om de ofvan anförda yttringarna af Virchow och Cohn visat sig i en vetenskaplig tidskrift, skulle de på grund af dessa mäns anseende i vetenskapen alltid hafva sin betydelse; men vikten af dessa ord blir så mycket större, då man erinrar sig, att föredragen, i hvilka de uttalades, höllos vid allmänna möten för tusentals naturforskare och att de tvenne vetenskapsmän, som voro så ense i sin dom öfver darwinismen, möttes från de mest olika utgångspunkter, i det att Virchow närmast kan kallas antropolog, under det att Cohn nästan uteslutande har sysselsatt sig med de enklaste ock lägsta lifsformerna.
