Sida:Den nyare naturåskådningen.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

43

punkt. Han förstår, att andra lagar finnas, som ligga högre, och att det finnes något fast, oförgängligt i människosjälen, som icke kan eller vågar afpassa sig efter de omgifvande medierna, en kärna, som blir absolut oberörd häraf, och det är samvetet. Jag citerar Taines egna ord; detta citat af den berömde författarens sista verk skall säkert af mången med öfverraskning läsas: »I Guds närvaro har den kristne sett smälta som vax alla de länkar, hvilka hittills förbundo hans lif med samfundets. Ty han står allena inför den ofelbare domaren, som ser själarna, hvar och en för sig, sådana som de äro. Inför denna domstol är ingen solidarisk med den andre; hvar och en är uteslutande ansvarig för sina handlingar. Men dessa handlingar hafva en oändlig räckvidd; ty den mänskliga själen är, såsom dyrt köpt med Guds blod, af oändligt värde, och går, allt eftersom den emottager eller förkastar detta gudomliga offer, en evighet af salighet eller kval till mötes. Gent emot detta gränslösa intresse försvinna alla andra. Den största omsorgen blifver att kunna bestå, icke inför människorna utan inför Gud, och dagligen återupptages i den kristna människosjälen den tragiska dialogen, i hvilken domaren frågar och syndaren svarar. I kraft af denna dialog, som har varat i aderton århundraden och ännu varar, har samvetet blifvit oändligt känsligt, och människan har erkänt den högsta Rättfärdigheten. Antingen denna