Sida:Den nyare naturåskådningen.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

44

har sitt säte i en allsmäktig Härskare eller äger bestånd i och genom sig själf såsom en matematisk sanning, förringar detta icke dess helighet och därigenom dess auktoritet. Den bjuder, den måste hörsammas, kosta hvad det vill. Det finnes ingen annan plikt, som kan befria från denna. Hvar och en, som påtager sig en sådan, har redan gjort orätt, det är en förbrytelse att förpliktiga sig till en förbrytelse. Alltså, ju känsligare ett samvete är, desto mindre kan det vilja frånhända sig sin rätt; det visar från sig hvarje förhållande, som kunde insnärja det i synd, och vill icke tillstädja människor någon rätt att belasta det med samvetsagg.» — I fullständig motsats härtill står den revolutionära läran. Ty, i det den gör pliktbudet afhängigt, icke af högre lagar utan af det egna jagets godtyckliga erkännande och af den subjektiva pliktkänslan, söker den det onda utanför den mänskliga viljan, öfverför ansvaret däri från den enskilde till samfundet, från människorna till de institutioner, som omgifva henne, till de förhållanden, som påverka henne, och leder i sista hand till upphäfvande af all moralisk själfständighet. Detta resultat, som i Frankrike öfverallt återspeglas, i lifvet, i romaner, i kritiken, på skådeplatsen och icke minst i politiken, och som af folkets bästa andar betraktas som tidens farligaste tecken — det är, som intet annat, revolutionens verk.