66
raser, för så vidt som hufvudskålens rymlighet och form tillåta bildandet af någon slutsats. Då detta ämne är af så oerhördt stort intresse, vill jag citera några uttalanden i Ranckes »Der Mensch», Leipzig 1887, del II, sid. 444. Efter att hafva omtalat de olika fynden från diluvialtiden, heter det: »Man konstaterade, att alla dessa hufvudskålstyper från diluvialtiden hafva bibehållit sig genom de förhistoriska och historiska tidsperioderna ända intill nutiden, så att representanter för dylika hufvudskålsformer den dag i dag är gå omkring ibland oss i civilisationens ljus. Genom undersökningar af tusentals hufvudskålar från nyare tider och från alla Europas delar, har man kommit till en noggrannare uppfattning af dessa gamla former. Under förutsättning, att alla de hufvudskålar, som man tillskrifver diluvialmänniskan också kunna göra anspråk på en så hög ålder, hvilket dock ingenstädes bevisats, kom Kollmann till det från vetenskaplig synpunkt fullt berättigade och med hänsyn till hufvudskålens form säkert grundade resultat, att de af honom uppställda olika hufvudskålstyperna för de moderna européerna redan funnos i Europa på diluvialtiden. Människan, säger Kollmann, är en fastslagen typ (»Dauertypus»); hon har sedan diluvialtiden icke kroppsligt förändrat sig. Här äro hans egna ord: »Jag förutsätter, att jag fullkomligt står på descendensteoriens grund, en teori,
