68
Enligt sin egen princip om den obegränsade utvecklingen af alla organiska lifsformer, kan denna teori icke erkänna de fastslagna eller oföränderliga typerna. För de öfriga lifsformerna — de som stå utom människan — är detta näppeligen af någon väsentlig betydelse. Helt annorlunda förhåller det sig med människan. Om hon successivt utvecklat sig från ett ofullkomligt aplikt väsen till sin nuvarande höjd, är en fortsatt utveckling ju både möjlig och önskvärd, och människan skall då efter hand kunna nå upp till en högre sfär af intelligens. Antagligen hafva snillena hunnit något längre än vanliga människor; deras kult blifver på sätt och vis berättigad. Verkliga förhållandet är nämligen det, att människans så väl lekamliga som andliga utveckling är skarpt och afgjordt begränsad inom en viss ram, och denna kan aldrig öfverskridas. Denna uppfattning af människan kan för många synas förödmjukande. Hvad den kroppsliga utvecklingen angår, så har man säkert nått gränserna. Med hänsyn åter till den andliga är detta kanske icke fallet, men äfven här finnas bestämda gränser. Rancke kunde hafva anfört Wundt, som på en annan väg kommit till ungefär samma resultat.
Egendomligt är, att hvarken Virchow, Kollmann eller andra här nämna Wallace. Denne högt ansedde naturforskare, hvilken samtidigt med Darwin framlade
