89
fullo skola de aldrig kunna lösas; den nya tanken om lifvets enhet tvingar oss in på denna väg.
Våra kunskapers omfång är visserligen större än förr; men dessa kunskaper äro väsentligen af en likartad natur, de hafva större utbredning men nå icke djupare; med de högsta och svåraste problemernas lösande hafva vi icke kommit längre än i Platos och Aristoteles’ dagar. Det är i synnerhet inom biologien, som beviset på vår okunnighet så tydligt framträder och hvarest vetenskapsmännens uttalanden stå i så skarp motsats mot den populära tron på de stora framstegen i vårt vetande. Jag skall såsom exempel anföra ett yttrande af anatomen His — (Vilhelm His, »Unsere Körperform und das physiologische Problem ihrer Entstehung», Leipzig 1875) — sid. 215: »Den, som med allvar och sträng sanningskärlek försökt lösa den organiska naturens problem, skall snart blifva medveten om den resignation, som han måste tillkämpa sig, hvad utsikterna i anseende till deras lösning angår. Det är en tung bekännelse, som aftvingas den forskare, hvilken söker med allvar och i sanning, att de yttersta mål, för hvilkas uppnående han offrat hela sin kraft, här liksom på forskningens alla områden hägra allt längre bort i fjärran, ju längre han skrider fram på den i deras riktning förande stråten. I det styrkande arbetet i och för sig själft, i medvetandet om att med
