”Ah”, sade Maurice, ”jag är inte så intelligent som somliga jag känner och vet icke hur jag skall göra mig älskad”.
”Maurice!” sade Geneviève.
”O, madame, om han alltid är så god, alltid så lugn och sansad, så är han det därför att han icke lider”.
Geneviève lade åter sin vita hand på Maurices starka arm.
”Jag ber er”, sade hon i förändrad ton, ”att icke tala mer, att icke tala mer!”
”Och varför inte?”
”Därför att er röst gör mig sjuk”.
”Är ni missbelåten med allt hos mig, till och med min röst?”
”Tyst! Jag besvär er”.
”Jag skall lyda er, madame”.
Och den impulsive unge mannen strök sig med handen över pannan, som var fuktig av svett.
Geneviève såg, att han verkligen led. Människor av Maurices temperament ha sina egna sorger, som äro föga kända eller förstådda av människor i allmänhet.
”Ni är min vän, Maurice, en dyrbar vän”, sade Geneviève och såg vänligt på honom. ”Beröva mig icke er dyrbara vänskap”.
”Åh, ni skulle inte sakna den länge”.
”Ni misstager er”, sade Geneviève, ”jag skulle sakna den långe — alltid”.
”Geneviève! Geneviève!” utbrast Maurice. ”Ha medlidande med mig!”
Gceneviève ryste till. Det var första gången som Maurice uttalade hennes namn i denna lidelsefulla ton.
”Och nu”, fortsatte Maurice, ”eftersom ni genomskådat mig, låt mig omtala allt för er, Geneviève, ty om ni också skulle döda mig med en blick, så har jag tegat alltför länge. Jag vill tala, Geneviève”.
”Monsieur”, sade den unga kvinnan, ”jag har i vår vänskaps namn bönfallit er att tiga. Jag ber er alltjämt att göra det, för min skull, om icke för er egen. Icke ett ord till! I himlens namn, icke ett ord till!”
"Vänskap, vänskap! Om det är en sådan vänskap som den ni känner för mig som ni känner för monsieur Morand, så önskar jag icke mer av er vänskap — jag, Geneviève, fordrar mer än andra”.
"Nog nu”, sade madame Dixmer med en drottnings åt-
