Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

börd. ”Nog! Monsieur Lindey. Här är vår vagn, var god och för mig tillbaka hem till min man”.

Maurice darrade av feber och sinnesrörelse; då Geneviève lade sin hand på hans arm, för att gå tillbaka till vagnen, som väntade endast några få steg därifrån, föreföll det den unge mannen, som om denna hand vore av eld.

Båda stego in i vagnen. Geneviève slog sig ned på framsätet och Maurice på det mitt emot. De åkte genom Paris, utan att någondera av dem yttrade ett ord. Men hela tiden höll Geneviève sin näsduk för ögonen.

Då de kommo hem, var Dixmer sysselsatt inne på kontoret, Morand hade just återvänt från Rambouillet och höll på att klä om sig.

Geneviève räckte Maurice sin hand, då hon trädde in till sig.

”Adjö, Maurice, ni har velat det”.

Maurice sade ingenting, men gick direkt fram till eldstaden, på vilken det stod ett litet porträtt av Geneviève. Han kysste det lidelsefullt, tryckte det mot sitt hjärta, ställde till baka det och gick ut.

Maurice anlände hem, utan att veta, hur han kommit dit Han hade färdats genom Paris gator, utan att se någonting, utan att höra någonting. Allt det, som hänt, föreföll honom som en dröm. Han var oförmögen att förklara sina handlingar, sina ord eller de känslor som föranlett dem. Det gives ögonblick, då de starkaste, mest självbehärskade själar duka under för sina egna sinnesrörelser.

Det var, såsom vi sagt, snarare en kapplöpning än ett återvändande från Maurices sida. Han klädde av sig utan sin kammartjänares hjälp, och icke heller svarade han sin kokerska, som serverade honom hans supé, utan han tog dagens brev från bordet och läste dem alla, det ena efter det andra, utan att förstå ett enda ord. Svartsjukans dimmor, förnuftets omtöcknande voro icke ännu skingrade. Klockan tio gick Maurice mekaniskt till sängs, såsom han faktiskt gjort alltsedan han skilts från Geneviève.

Om Maurice i ett av sina lugnare ögonblick fått höra talas om detta besynnerliga uppförande av en annan, skulle han icke ha kunnat förstå det, utan skulle hava ansett den galen som uppfört sig på detta förtvivlade sätt, vartill Geneviève icke givit minsta anledning, vare sig genom ett alltför fritt eller genom ett alltför reserverat uppträdande.

Sålunda hände det såsom det alltid händer i dylika fall,

98