git ett brev från Geneviève, skall detta brev vara från Geneviève och icke från monsieur Dixmer”.
Och för andra gången kysste Dixmer sin hustru på pannan, tackade henne och lämnade rummet.
Sedan skrev Geneviève med darrande hand:
”Medborgare Maurice!
Ni vet, hur mycket min man högaktar er. Ha tre veckors skilsmässa, som förefallit oss såsom en evighet, förmått er att glömma? Kom hit, vi vänta er. Er återkomst skall bliva en verklig fest.
Geneviève”.
FEMTONDE KAPITLET.
GUDINNAN FÖRNUFT.
Såsom Maurice föregående dag låtit underrätta general Santerre, var han allvarligt sjuk.
Medan han höll sig på sitt rum, hade Lorin under sina dagliga besök begagnat sig av varje argument för att förmå honom att ägna sig åt något, som kunde avleda hans tankar från hans sorg, men Maurice var alltjämt envis. Det existerar sjukdomar, som vi icke vilja ha botade.
Den första juni anlände Lorin vid ettiden.
”Pågår det något särskilt i dag, eftersom du är så ytterst elegant?” frågade Maurice.
Och Lorin var verkligen överdådig. Han bar den röda mössan, carmagnolen och det trefärgade skärpet, prytt med två instrument, som just då kallades ”abbé Maurys peppardosor” men som alltid förut och efteråt kallats helt rätt och slätt pistoler.
”Ja, först och främst förestår det allmänna uppbrytandet av girondismen medelst trumvirvlar. I detta ögonblick till exempel hålla de på att glödga kulor på Karusellplatsen, och dessutom skall det i övermorgon bli en stor högtidlighet, till vilken jag inbjuder dig”.
”Men vad är det i dag? Du sade ju, att du kommit hit för att hämta mig”.
”Repetitionen”.
”Vilken repetition?”
”Jo, repetitionen till den stora högtidligheten”.
”Min kära vän”, sade Maurice, ”du vet ju, att jag inte
124
