Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kerna Stockholm, Fontainebleau och Rom. Författarens nyss vunna popularitet gjorde att framförandet av detsamma på Odéonteatern blev en stor succés. Men mitt uppe i sitt författarskap för scenen stördes han genom julirevolutionen 1830, som bragte hans gamle arbetsgivare hertigen av Orléans till kungadömet i Frankrike. Lafayette, de franska nationalgardernas chef och tillgiven hertigen ansåg sig böra använda Dumas i dagspolitiken. Han sändes i åtskilliga uppdrag utanför Paris, men han var — helt naturligt förresten — en mera fantasifull rapportberättare än en nykter skildrare av verkliga förhållanden. Då han även gav en väl ensidigt färgad framställning av sitt förhållande till den nye kungen och till en viss grad komprometterade denne, fick han en vink om att hans vistelse i Frankrike icke var önskvärd. På grund härav företog Dumas en resa till Schweiz, vilken försåg honom med material till det första bandet av hans synnerligen roande reseskildringar. Under tiden hade han fullbordat ”Napoleon Bonaparte”, som uppfördes på Odéon 10 jan. 1831. Men hans ovilja att göra en hjälte av den man, som visat sig hård mot hans fader, gjorde att stycket var svagt och då det icke heller motsvarade publikens uppfattning av Napoleon, måste det snart läggas ner. Under de närmaste åren fortsatte han att utgiva dramer i ökat tempo. Då han nu icke behövde befara att få någon pjäs refuserad, tog han allt fler medarbetare till hjälp. Mången obekant författare talade med Dumas om ett dramas detaljer, varefter Dumas lät sin medhjälpare skriva hela stycket, som han såg igenom och satte sitt namn under som författare. Härigenom äro vi inne på en fråga som en tid intresserade den stora publiken och förorsakade Frankrikes domarekår åtskilligt bryderi. Hur skall arbetspriset fördelas? Vi kunna förstå att Dumas inkomster alltmera växte, men samtidigt ökades också hans utgifter i ännu högre grad. Han tyckte om att leva som en slösande miljonär och Paris’ nöjesliv, då man har de största pretentioner på detsamma, var redan på 1830-talet ganska dyrt. Allt nog, trots stora inkomster var han stän-

9