”Vad fordrar ni således?” fortsatte hon.
”Er kärlek, Geneviève, ty jag känner nu, att jag icke kan leva utan denna kärlek”.
”Maurice, hav förbarmande med mig!”
”I så fall, madame, återstår mig endast att dö”.
”Att dö?”
”Ja, att dö eller att glömma”.
”Ni skulle således kunna glömma?” sade Geneviève, i det tårarna vällde upp från hennes hjärta till hennes ögon.
”Nej, o nej!” utbrast Maurice, i det han föll på knä framför henne. ”Nej, Geneviève, dö kanske, men jag skall aldrig, aldrig kunna glömma er! Aldrig, aldrig!”
”Och dock”, svarade Geneviève i fast ton, ”vore det kanske det bästa, Maurice, ty denna kärlek är brottslig”.
”Har ni sagt det till monsieur Morand?” sade Maurice, som plötsligt vaknade till besinning vid denna kallsinnighet.
”Monsieur Morand är ej någon galning liksom ni och har ännu aldrig givit mig anledning att påminna honom om hur man bör uppföra sig i en väns hem”.
”Jag kan slå vad om”, sade Maurice ironiskt, ”att om Dixmer icke är hemma till middagen, så är i alla fall Morand icke borta. Ah, Geneviève, på detta sätt kan ni alltid avhålla mig från att älska, ty medan Morand är här, ständigt vid er sida och icke lämnar er ens för ett ögonblick”, fortsatte han föraktfullt, ”skulle jag icke älska er — eller, rättare sagt, icke erkänna, att jag älskade er”.
”Och jag”, utbrast Geneviève, driven till ytterligheter av denna ständiga misstänksamhet, i det hon med ett slags raseri grep den unge mannen i armen, ”jag svär högtidligt — lägg märke till mina ord, Maurice, en gång för alla jag svär, att Morand aldrig andats ett ord av kärlek till mig, att han varken älskar mig eller någonsin kommer att göra det. Det svär jag vid min heder — jag svär det vid min mors själ!”
”Ack! Jag önskar, att jag kunde tro er”, sade Maurice.
”O, tro mig, dåraktige gosse!” sade hon med ett småleende, som för var och en, som icke var förblindad av svartsjuka, hade varit ett förtjusande avslöjande av hennes hjärtas hemlighet. ”Tro mig! Och för övrigt, om ni prompt vill veta det, så älskar Morand en kvinna, i vars närhet alla andra bliva obetydliga, liksom blommorna på fältet i jämförelse med himmelens stjärnor”.
”Och vem är denna kvinna, som överstrålar alla andra
148
