kvinnor, då vi bland dessa finna Geneviève?” frågade Maurice.
”Bruka vi icke alltid betrakta den vi älska, såsom ett skapelsens mästerverk?” frågade Geneviève småleende.
”Om ni således icke älskar mig, Geneviève —”, sade Maurice.
Den unga kvinnan inväntade med ängslan slutet på hans mening.
”Om ni icke älskar mig”, fortsatte Maurice, ”svär ni att aldrig älska någon annan?”
”Ah, Maurice! Det svär jag av hela mitt hjärta”, utbrast den unga kvinnan, förtjust över att han sålunda ingått en kompromiss med hennes samvete.
Maurice fattade de händer, hon höjde mot himmelen, och betäckte dem med eldiga kyssar.
”Och nu”, sade han, ”skall jag vara vänlig, överseende, ja, till och med ädelmodig. Jag önskar åter se er småle, och jag vill själv vara lycklig”.
"Och kommer ni icke att be mig om något mer?”
"Jag skall försöka att icke göra det”.
”Och nu”, sade Geneviève, ”anser jag det icke tjäna någonting till att låta hästen stå därute. Sektionen får vänta”.
”O, Geneviève, hela världen får vänta, om jag blott får stanna hos er!”
Steg hördes ute på gården.
”Man kommer för att anmäla, att middagen är serverad”, svarade Geneviève.
De tryckte under tystnad varandras händer.
Det var Morand, som kom för att meddela, att de voro väntade vid bordet. Även han hade gjort stor toalett till söndagsmiddagen.
NITTONDE KAPITLET.
EN ANMODAN.
Denna gång väckte Morand icke så liten nyfikenhet hos Maurice.
Den mest raffinerade sprätthök hade icke kunnat finna det minsta att anmärka på hans halsduk, passformen på hans skor eller finheten av hans linne.
