Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”Jag är här”, sade Maurice, i det han lämnade Geneviève kvar under Morands beskydd.

”Välkommen”, sade Santerre, i det han räckte den unge mannen sin hand.

Maurice tog sig väl i akt för att vägra fatta den sålunda erbjudna handen. Vid denna tidpunkt var Santerres vänskap av allra största värde.

Vid åsynen av denne man, som kommenderat de beryktade trumvirvlarna, ryste Geneviève och Morand bleknade.

”Vem är denna älskliga medborgarinna?” frågade Santerre Maurice. ”Och vad gör hon här?”

”Hon är den präktige medborgaren Dixmers hustru. Du har nog hört talas om denne utmärkte patriot, medborgare general?”

”Ja, ja”, svarade Santerre. ”Han är garvarmästare och kapten vid legion Victors jägare”.

”Densamme”.

”Gott! Gott! På min ära, hon är söt! Och den där fula karlen, som har bjudit henne armen?”

”Det är medborgare Morand, hennes mans kompanjon och jägare i Dixmers kompani”.

Santerre gick fram till Geneviève.

”Goddag, medborgarinna”, sade han.

Geneviève samlade sig.

”Goddag, medborgare general”, svarade hon småleende.

Santerre kände sig smickrad både av titeln och av småleendet.

”Och vad för dig hit, vackra patriot?” frågade han.

”Medborgarinnan”, svarade Maurice, ”har aldrig sett änkan Capet och skulle gärna vilja se henne”.

”Ja”, sade Santerre, ”innan —”, och han gjorde en hemskt betecknande åtbörd.

”Alldeles”, svarade Maurice kallt.

”Gott”, sade Santerre. ”Kom dock endast ihåg, att de icke få bli sedda, när de gå in i tornet. Det skulle vara ett dåligt exempel. I andra hänseenden får du göra, som du anser bäst”.

Santerre skakade åter hand med Maurice, böjde vänligt och beskyddande på huvudet för Geneviève och gick för att ägna sig åt sina andra plikter.

Efter en del evolutioner av nationalgardister och jägare och efter manövreringar med kanoner bjöd Maurice Geneviève armen och gick, åtföljd av Morand, fram mot posten

160