vid porten, där Lorin med högan röst kommenderade sin bataljon.
”Bra”, utbrast han. ”Åh, där är ju Maurice. För katten! I sällskap med en kvinna som förefaller mig ganska söt. Tänker den sluge skojaren ta henne med sig för att hon skall tävla med min gudinna Förnuft? I så fall — stackars Arthémise!”
"Hallå, medborgare adjutant”, sade kaptenen.
”Ah! Det är rätt! Giv akt!” sade Lorin. ”Vänster om marsch — goddag, Maurice — inte så fort”.
Trummorna skallade, kompanien bröto upp för att intaga sina respektive platser, och när varje man befann sig på sin post, skyndade Lorin fram till sin vän. Maurice presenterade Lorin för Geneviève och Morand. Och sedan vidtog förklaringen av ändamålet med deras besök.
”Ja, jag förstår”, sade Lorin. ”Du vill, att dina vänner skola komma in i tornet. Den saken är lätt ordnad. Jag skall genast gå och ställa ut vaktposterna, och då ger jag dem tillsägelse att släppa in dig och dina vänner”.
Tio minuter senare följde Geneviève och Morand efter de tre municipalerna och togo plats bakom glasväggen.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
DEN KARMINRÖDA NEJLIKAN.
Drottningen hade just stigit upp. Alldenstund hon känt sig indisponerad några dagar, hade hon legat längre än vanligt, men då hon fick höra av sin syster, att det varit en härlig soluppgång, gjorde hon en ansträngning och steg upp för att inandas den rena luften tillsammans med sin dotter. Hon hade bett om tillåtelse att få promenera på plattformen, vilket beviljats henne utan minsta svårighet.
Hon hade haft ännu en anledning att göra detta. En gång, endast en gång hade hon från tornets höjd sett dauphin leka i trädgården, men vid första tecken till igenkännande mellan mor och barn hade Simon kommit och tvungit gossen att omedelbart draga sig tillbaka.
Icke desto mindre hade hon sett honom. Det var en källa till stor glädje för henne. Det är visserligen sant, att den
