Han rusade ut ur sitt rum, flög snarare än sprang nedför sina fyra trappor och skyndade hem till gudinnan Förnuft som höll på att brodera guldstjärnor på en klänning av blått tyll. Det var hennes gudinnedräkt.
”Ge katten i stjärnorna, min vän”, sade Lorin. ”De ha i morse häktat Maurice, och med största sannolikhet kommer jag i kväll att dela samma öde”. ”
”Maurice häktad!”
”Ja, för tusan, det är han! Nu för tiden är ingenting vanligare än sådana tråkigheter, men de ådraga sig föga uppmärksamhet, därför att de komma i skaror, det är alltsammans. Nästan alla viktiga angelägenheter ha sitt ursprnug i småsaker. Försumma aldrig småsaker. Vem var den där blomsterflickan, vi mötte i morse, käraste?”
Arthémise ryckte till.
”Vilken blomsterflicka?”
”Hon som så hänsynslöst kastade sina blommor i floden”.
”O, min Gud”, sade Arthémise. ”Är således denna sak av en sådan vikt, att du kommer tillbaka hit för att göra mig enträgna frågor om den?”
Så allvarlig, min vän, att jag besvär dig att besvara mina frågor utan tidsspillan”.
”Kära Lorin, jag kan icke göra det”.
”Gudinna, för dig är ingenting omöjligt”.
”Min heder tvingar mig att tiga”.
"Och min heder tvingar mig att tvinga dig att tala”.
”Och varför envisas du så med den saken?”
"Varför? För tusan! På det att Maurice icke skall få halsen avskuren”.
”Milda makter! Maurice giljotinerad!” utbrast den unga kvinnan i största förfäran.
”För att nu inte tala om mig själv, ty jag säger dig, att det inte alls känns som om mitt huvud sutte säkert på mina axlar”.
”O, nej, nej!” sade Arthémise. ”Att tala skulle vara liktydigt med den stackars flickans ytterliga undergång”.
I samma ögonblick kom Lorins tjänare inrusande i rummet.
”O, medborgare!” ropade han. ”Rädda dig! Rädda dig!”
”Och varför det?” frågade Lorin.
”Därför att gendarmerna anlänt och medan de sprängde porten, klättrade jag på taket över till nästa hus och skyndade hit för att förhindra att du återvände hem”.
