Hoppa till innehållet

Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

innan Lorin hade vikit om hörnet, kunde Maurice icke underlåta att betrakta honom mer än en gång, och för var gång vände Lorin sig om, liksom dragen av magnetiskt inflytande och medkänsla, såg på honom och smålog.

När slutligen Lorin försvunnit om hörnet vid kajen, stängde Maurice fönstret, kastade sig i en fåtölj och försjönk i ett dystert grubbel, som mången gång är en förebådare av olycka.

Han väcktes sakta ur sina drömmerier eller, rättare sagt, sin bedövning av sin tjänare, som varit ute och uträttat några ärenden och nu återvände hem med den förtjusta uppsynen hos en tjänare som är angelägen om att berätta de nyheter, han just hört. När han såg sin husbonde försänkt i tankar, vågade han icke störa honom, utan åtnöjde sig med att gå förbi honom gång på gång, utan att ha någon anledning därtill.

”Vad är det?” sade Maurice till sist. ”Tala, om du har någonting att omtala”.

”Ah, medborgare, ännu en förtvivlad sammansvärjning”.

Maurice endast ryckte på axlarna.

”En sammansvärjning som kan komma håret att resa sig på ens huvud”, fortsatte Agesilaus.

”Verkligen?” sade Maurice med uppsynen hos den, som är van att dagligen höra talas om trettio nya sammansvärjningar.

”Ja, medborgare”, fortsatte Agesilaus, ”den kan komma en att rysa. Blotta tanken därpå kommer en god patriot att känna frossbrytningar”.

”Låt mig således höra denna sammansvärjning”, sade Maurice.

”Österrikiskan hade så när undkommit”.

”Ba!” sade Maurice, som började höra på med större intresse.

”Det tycks”, fortsatte Agesilaus, ”som om änkan Capet stått i förbindelse med flickan Tison, som skall giljotineras i dag. Hon har icke undgått detta öde, stackars varelse”.

”Och hur har drottningen stått i förbindelse med denna flicka?” frågade Maurice, som kände hur svetten trängde fram på hans panna.

”Genom en nejlika. Kan ni tänka er, medborgare, att man har tillställt henne planen, gömd i en nejlika”.

”I en nejlika? Vem gjorde det?”

”En viss chevalier de … vänta litet … det är ändå ett namn som är mycket bekant, men jag glömmer alltid dessa

206