namn … en chevalier de Château … vad jag är dum, det finns icke längre några slott … en chevalier de Maison …”
”Maison Rouge?”
”Så var det!”
”Omöjligt”.
”Varför omöjligt, när jag säger er, att man funnit en fallucka, en underjordisk gång och vagnar?”
”Tvärtom, du har inte sagt mig någonting alls om allt det där”.
”Gott! Då skall jag berätta alltsammans för er”.
”Sätt i gång då. Om det är en historia, hoppas jag att den åtminstone är bra”.
”Nej, medborgare, det är inte någon historia, långt därifrån, och till bevis därpå har jag hört den av medborgaren portvakten. Aristokraterna hade grävt en mina. Denna mina utgick från rue de la Carderie och sträckte sig fram till grottan under medborgarinnan Plumeaus marketenteri, och hon har med knapp nöd undgått att bli häktad såsom medbrottsling. Ni känner henne, hoppas jag”.
”Ja”, sade Maurice, ”men sedan?”
”Nåväl, änkan Capet skulle fly genom den underjordiska gången. Hon hade redan satt foten på första trappsteget, då Simon högg tag i hennes klänning … det slås alarm ute i staden och alla kallas till sektionerna. Hör ni trumman där? Det påstås, att preussarna stå vid Dammartine och redan rekognoscerat ända fram till gränsen”.
Mitt i denna labyrint av ord, av sanning och lögn, sannolikheter och omöjligheter fann Maurice den ledande tråden. Allt härledde sig från den där nejlikan, som inför hans ögon givits drottningen och som han själv köpt av den stackars blomsterflickan. Denna nejlika innehöll planen till den komplott, som just uppdagats och vars detaljer Agesilaus skildrade mer eller mindre sanningsenligt.
Samtidigt kommo trumvirvlarna närmare, och Maurice hörde den offentlige utroparen skrika nere på gatan:
”Stor sammansvärjning uppdagad i Temple av medborgaren Simon! Stor aristokratkomplott till förmån för änkan Capet upptäckt i Temple!”
”Ja, ja”, sade Maurice. ”Det är alldeles så, som jag tänkte. Det ligger en viss sanning i allt det där. Och nu har Lorin mitt i denna allmänna upphetsning gått för att räcka sin hand till denna flicka och kanske bli sliten i bitar …”
