Maurice grep sin hatt, spände på sig sin sabel och var med några språng nere på gatan.
”Var kan han vara?” frågade Maurice sig. ”Otvivelakligt på väg till Conciergeriet”.
Och han skyndade bort mot kajen.
Vid bortersta ändan av Quay de la Mégisserie ådrogo sig några pikar och bajonetter, som stucko upp mitt i trängseln, hans uppmärksamhet. Han tyckte sig mitt i gruppen urskilja en nationalgardesuniform och i samma grupp tecken till fientliga rörelser. Med betryckt hjärta sprang han fram till folksamlingen alldeles nere vid floden
Nationalgardisten, som ansattes av en skara marseljäsare, var Lorin, blek, med hoppressade läppar, hotfull blick, handen på sabelfästet, sökande en plats, där han kunde utdela ett hugg.
Två steg från Lorin stod Simon. Den sistnämnde skrattade hånfullt, i det han utpekade Lorin för marseljäsarne och pöbeln och sade:
”Titta riktigt på den där! Han är en av dem, som jag i går fördrev från Temple såsom en aristokrat! Han är en av dem, som underlättade korrespondensen i nejlikorna. Han är en medbrottsling till flickan Tison, som strax kommer att passera förbi. Titta, så makligt han promenerar här på kajen, under det att hans medbrottsling går till giljotinen. Hon var kanske ännu mer än hans medbrottsling — hon var kanske hans älskarinna, så han har måhända kommit hit för att taga avsked av henne, ja, kanske till och med för att försöka rädda henne”.
Lorin var icke mannen att uthärda mer. Han drog sin sabel ur slidan.
I samma ögonblick öppnades en väg i trängseln för en man, som rusade in bland pöbeln och vars breda axlar redan knuffat omkull tre à fyra åskådare, som gjorde sig redo att bli medagerande i denna scen.
”Känn dig lycklig, Simon”, sade Maurice. ”Du var nog ledsen över att jag icke var i sällskap med min vän, så att du kunde ägna dig riktigt åt ditt kall som angivare. Seså, Simon, ange mig nu!”
”För tusan”, sade Simon med sitt gemena hångrin, ”du kommer just i rätta ögonblicket. Den där, han är den vackra Maurice Lindey, som var anklagad samtidigt med flickan Tison och som slapp undan, därför att han är rik”.
”Till lyktstolpen med honom! Till lyktstolpen med honom!” skreko marseljäsarne.
208
