stängde, varpå de åter kastade sig in i handgemänget, som nu ytterligare tilltog till följd därav att bödelskärran närmade sig.
Maurice och Lorin, som räddats på detta underbara sätt, stirrade med häpna miner på varandra.
Denna utgång tycktes vara anordnad särskilt för deras räkning. De gingo in på en gård, och på andra sidan om denna gård funno de en privat utgång till rue Saint Germain-l'Auxerrois.
I samma ögonblick ryckte ett detachement gendarmer fram från Pont au Change och hade snart utrymt kajen, ehuru de två vännerna från en tvärgata, där de höllo sig gömda, hörde larmet av en häftig strid.
Gendarmerna redo före kärran, som förde den olyckliga Heloise till schavotten.
En röst kommenderade: ”Galopp! Galopp!”
Kärran körde förbi i galopp, och Lorin såg den stackars flickan stå upprätt i den med ett småleende på läpparna och ett uttryck av lugn förtröstan i blicken, men han var ur stånd att växla ens en åtbörd med henne, enär hon passerade förbi honom, utan att se på honom, i ett sannskyldigt hav av människor, som skreko: ”Till schavotten med aristokraten! Till schavotten!”
Larmet dog bort på avstånd.
Samtidigt öppnades den lilla porten, genom vilka Maurice och Lorin undkommit, och tre à fyra muscadiner, blodiga och med sönderrivna kläder, kommo ut.
Den blonde unge mannen kom sist.
”Ack!” sade han. ”Är då denna sak dömd till undergång?”
Så kastade han ifrån sig sin blodiga och sönderhackade sabel och sprang fram mot rue des Lavandiéres.
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
CHEVALIER DE MAISON ROUGE.
Maurice skyndade sig tillbaka till sektionen för att där framlägga klagomål mot Simon.
Det är visserligen sant, att Lorin, innan han skildes från Maurice, hade föreslagit ett mycket bättre sätt, nämligen
210
